Jag idag

Hur ska jag göra?

Jag trodde aldrig att det skulle bli svårt för mig att hantera rakblad. Jag svepte det svarta håret och försökte igen, denhär gången kom en skvätt blod ut ur min vrist.

Jag svepte rakbladet över armen igen och igen, efter att jag skärt upp fyra sår började mina tårar rinna ner för kinderna, allt kändes så mycket bättre. 

Allt som hade hänt under veckan försvann ur min tanke. Jag log.

Ensam

Skola, åh fan. Tänkte jag som fortfarande låg i sängen. Klockan hade nyss slagit sju. En helt vanlig tisdag. En helt vanlig dag för mig. Jag tog upp mitt hår i en hög hästsvans och sminkade min vardagliga sminkning i svarta färger. Alla säger att mina ögon lyser i mina svart sotade ögon. 

Jag packade min tygkass och gick till spårvagns stationen och väntade på fyrans spårvagn. Det var fint ute. Egentligen gillar jag inte soligt väder men idag var en speciell dag tänkte jag.  Jag hade aldrig varit detdär perfekta barnet som varit ute mycket i parken med sina mammor och lekt med andra barn, jag hade alltid velat sitta inne och rita bort mina tankar. Jag hade alltid gillat att rita. Det är min grej. 

Äntligen, tänkte jag när jag såg den gröna spårvagnen komma emot mig. Jag fiskade upp mitt resekort ur min ficka och tryckte kortet emot betalningsapparaten. 

Några elever kastade pappers bitar på mig, jävla emo. Jävla emo kallades jag. Jag bet mig i läppen och satte mig. Jag hade lärt mig att ignorera situationer som denhär.  

Jag hade spenderat ett år i skolan ensam nu. Ett år. Trehundrasextiofem dagars ensamhet. Suttit ensam på lunchen och ensam på lektioner. 

Jag är inte värd det. Det vet jag. 

När jag klev upp ur min sittplats förväntades jag höra ''emo jävel'' eller ''emo fitta'' men ingen sade något denhär gången.

Så skönt, tänkte jag. 

Skolan låg inte långt bort från hållplatsen. Även om den skulle ligga lågnt bort skulle det inte göra något. Jag gillar att gå. Jag gillar att titta på utsikten, tänka egenom allt. Det är så rofullt. 

The Smiths spelade i mina öron. '' I stole and i lied? Because you asked me to.'' Jag hade alltid gillat The Smiths, alltid. Min pappa hade visat mig dem förr. Jag har lyssnat på dem varje dag. Jag gillar saker som inte är populärt, som tillexempel lyssna på gammal indie - pop musik. Det har ingen kommit på ennu i mitt samhälle. 

Jag gillar inte att göra saker som andra gör. Jag klär mig olika, jag ser annorlunda ut. 

   Mitt skåp ligger längst bort. Jag gillar det, där finns ett hörn. Där brukar jag sitta och rita. Enda tills Rickard kommer och häller ett glas vatten på mig. Det händer dagligen. Ingen tror mig. INGEN. Inte ens de som sett det med sina egna ögon. De som har ett minne i hjärnan kvar.

Jag hatar att gå enegom aulan. I aulan finns fyra hörn, fyra grupper med elever i olika årskurser. Eftersom att jag inte hör till någon av grupperna så blir jag utskrattad när jag går ensam förbi. Men jag bryr mig inte, inte ett dugg faktiskt. Jag vill inte röka bort mina lungor och supa bort min lever, jag ser inte iden med det. 

Nu är det matte, jag hatar matte. Eller, egentligen är det helt okej. Min lärare, Tom är snäll, han ser mig som en människa inte som ett djur som alla andra läraren gör. 

Älskar hans guldbruna ögon, de lyser nästan. Älskar att få ögonkontakt med honom, känns som om hans ögon altid söker efter mig, är jag speliell enligt honom. Han brukar alltid skrika åt de andra eleverna men inte åt mig. Men, det är väl för att jag sitter så tyst och inte hörs. Jag är osynlig.  

-Vad är åtta gånger 3 upphöjt till två dividerat med fyra, Luna?

Åh, herregud. Tänkte jag. Han frågade en fråga av mig som jag inte kan svara på. 

-Vva? Mummlade jag, några i klassen började flina och Eric imiterade mig som om jag var en idiot. 

- Luna lilla, du måste följa med. Sa Tom. Plöstligt såg alla på mig och alla började flina och viska igen. 

-Gå och skär dig! Hörde jag någon ropa. Nu räcker det, tänkte jag och tog upp mina böcker och gick mot Tom.

-Varför gör du inget, varför säger du inget åt dem. Ser du inte? Ser du inte att jag mår dåligt. Ser du inte att jag sitter ensam och har en hel klass på tjugo elever emot mig. Är du helt jävla blind? Mina tårar rann märkte jag, jag gick emot dörren och smällde den efter mig. Jag småsprang emot mitt skåp för jag visste att Tom skulle komma efter mig men det gjorde han inte, förvånad som jag var tog jag några fotsteg tillbaka, men tvekade och fortsatte gå. Att Tom inte kom efter mig är ett teckn på att han inte bryr sig, det är ett täcken på att han inte bryr sig, som ingen annan här på skolan. 

Det gör ont i hjärtat,  känner liksom ångest tryckande mot bröstet och skuldkänslor kommer emot mig. Är det verkligen såhär en tonåring ska uppleva skolan? 

Tog metron hem, även om jag måste gå en kilometer från stationen. Jag tycker om att gå, men idag var inte det lika fridfullt att gå. Idag rann tårarna. Idag kände jag lusten att inte leva. 

Hur ska jag göra?

Jag trodde aldrig att det skulle bli svårt för mig att hantera rakblad. Jag svepte det svarta håret och försökte igen, denhär gången kom en skvätt blod ut ur min vrist.

Jag svepte rakbladet över armen igen och igen, efter att jag skärt upp fyra sår började mina tårar rinna ner för kinderna, allt kändes så mycket bättre. 

Allt som hade hänt under veckan försvann ur min tanke. Jag log.